Idag hade jag min riktiga första dag på psyk och redan efter en timme slog depressionen till! Min handledare var verkligen inte den typen som jag trodde arbetade med psykisk ohälsa (jag trodde dumt nog att det nästan bara var övermänskliga starka änglar som klarade av det jobbet). De enda gångerna hon log på hela dagen var när hon nästan hånlog bakom ryggen på en patient och när hon pratade med en läkare om långfärdsskridskor. Däremellan sa hon inte många ord till mig, gick plötsligt iväg utan att säga varför, satt med ryggen åt mig och berättade inte någonting alls om sitt jobb, avdelningen eller patienterna. Jag fick fråga, fråga, fråga och fick alltid korta, korta svar. Hon var också extremt virrig och fumlig och även när jag påpekade att det var fel antal tabletter som låg i dosetten som hon delade ut så reagerade hon inte förrän patienten själv påpekade att det inte stämde. Och när vi skulle gå och fika berättade hon inte ens att jag fick ta smörgås & kaffe utan det fick jag fråga några andra (ni som arbetar inom vården vet att det absolut inte är självklart på en vanlig tisdag..) och trots att det inte fanns en ynka liten plats till mig att sitta på så tittade hon inte ens på mig eller sa var jag kunde hämta en annan stol. Det var till sist en snäll kollega som sa att hon kunde dricka sitt kaffe vid datorn. Jag fick intrycket av att hon inte ville ha mig där eller att hon inte tyckte om sitt jobb. När man kommer ny till en arbetsplats vill man att någon tar hand om en, tillhandahåller info och ger stöd. En läkare kom och frågade mig om jag ville följa med på ett patientsamtal och jag sa ju självklart Jaaa! med ett leende men direkt högg min handledare till och sa Nej, hon är inte redo för det! Tack och bock för den passningen och jag insåg rätt snabbt att en sådan sjuksköterska vill jag absolut INTE bli som sätter kroksben för sina elever. Högre makter, låt dessa 4 veckor gå kvickare än kvickt!!!
