Den här låten får mig att vilja sväva högt och blicka ner på jorden, liten som en studsboll. Men ack...jag går, bunden till jordens dragningskraft, fortfarande horisontellt.

Jag tänker faktiskt bäst, i jämförelse med min egna tankeprestationsförmåga, om jag

låtsas att jag befinner mig utanför jordens atmosfär. Det kanske låter lite geekigt men det är det inte. Jag tycker bara det är lättare att se allt ur ett perspektiv där man har total överblick. Då är det lättare att inte blockeras av småhinder utan

istället tänka stort och öppet. Oftast slutar det i hela också i mer positiva slutsatser än om jag själsligt befinner mig i en krympande grotta där man i ren panik lätt bara kan se drastiska lösningar som varken fungerar eller håller i längden. Så istället för att titta ut eller upp borde man titta ner. På alla och på sig själv. Inte "ner" i negativ bemärkelse utan överblickande nedåt. Då är det lättare att se ur andras perspektiv och stora sammanhang men också mycket lättare att se vart man själv går.