Efter en helg av frukost på stan, jobb, filmkväll, fika och Wii och ännu mera jobb så har jag insett att det är guldkanterna i vardagen som utgör livskvalitén. Vem vill göra meningslösa och livsupprätthållande moment på rutin om inte njutning, glädje eller kärlek fanns?

Den här tankeslingan började gro idag under mina sista timmar på jobbet. Alla dagar räknas i livet men det är ju de små ögonblicken av lycka som gör livet värt att leva. När man har vandrat sin väg in på livets höst och slutet kan komma oberäkneligt och abrupt tycker jag att man borde vidga sina trångsynta sinnen. Sluta räkna kalorier, sluta titta på klockan, sluta färga håret osv... Kroppens fysiska förutsättningar har man ju redan begränsat. Det finns ingenting som man kan förbättra när man är över 60 år. Man kan bara försöka bibehålla det som en gång var. En sund ungdom ger en sund ålderdom och tvärtom. Därför tycker jag att man får sitta i soffan i nattsärken och titta på precis vilket TV-program man vill, dricka kaffe fastän klockan är sen och mumsa på en chokladbit fastän man får hål i tänderna. Det är man ju liksom värd!

Nu är ju jag bara dryga 20 så vad är då jag värd? Jo att fullt ut leva ett liv som gör att när jag når min kroppsliga höst så ska jag inte ångra någonting. Jag ska luta mig tillbaka, njuta av min mazarin, tänka tillbaka och minnas mitt liv som ett helt fantastiskt äventyr. Det är vad jag kallar livskvalité!