Bullarna är äntligen klara. Blev BAMSEBULLAR! Verkligen inte det jag trodde när degen låg där som en slapp ballong. Men men nu är det bulle av mig istället så många som jag mumsat i mig. Dessutom hade jag planerat att proppa dom med mandelmassa men det glömde jag visst bort. Något jag inte glömde bort var att äta upp halva mandelmassan. Jorå. Det kittlar också dödsskönt i kistan just nu =)

Tänker på mina kompisar och hur konstigt det kan bli om man inte är tillsammans med "rätt" person. Ibland tror man nog att vänskapen är densamma från båda hållen bara för att man själv känner en viss sak men hur kan man egentligen veta att det är ömsesidigt? Antar att det är som med kärleken, att man måste våga lita på varandra. Antar att livet har sin gång och det är väl först när man hamnar i klimakteriet som man förstått vilka som är ens kompisar. "Stigen till en väns hus måste användas annars växer den snart igen" läste jag i almenackan på jobbet häromdan. Det stämmer verkligen. Men med vissa speciella vänner växer stigen väldigt långsamt och när man besöker huset vet man direkt var man har varandra och man är lika välkommen oavsett hur lång tid det har gått sedan sist. Det på något sätt det som är trygghet!