You got mail
När jag äntligen kom hem efter en mycket seg men bra dag på jobbet och öppnade min inkorg gjorde dåtiden sig påmind. När jag gick i 9:an, det vill säga drygt 6 år sedan, fick jag tre brevkamrater via skolan som en del av svenskaundervisningen. En tjej bodde i Finland, en annan tjej i Kina och slutligen en kille i Egypten. Brevväxlingen med den finska tjejen var mycket idelig och spännande medan tjejen i Kina samt killen i Egypten och jag bara utböt ett enda brev med varandra innan det dog ut i sanden, såsom brevväxling ofta gör. Men så idag hade killen från Egypten letat upp mig på Facebook och skrivit ett meddelande om hur han hade hittat mitt brev i en byrålåda och kommit på att han ville återuppta kontakten.
Jag är liksom 22 år idag och brevskrivande var lite småkul när man som sagt gick på högstadiet. Men frågan är hur man säger nej på ett trevligt och förstående sätt? Jag har ju varken ork, intresse eller lust med detta. Vill jag veta något om Egypten så letar jag ju upp det på google, inte skickar ett brev och väntar på svar i hundra år.
Skickar ni brev?
Bäst före
Här står jag, med mjöl på min småbrända näsa och har äntligen lyckats väldigt bra med min deg! Den är stor och fluffig precis som den ska vara och jag hoppas att andra jäsningen blir lika lyckad. Mitt i all luftig klibbighet av kolhydrater känner jag hur mitt hår plötsligt tappar sin färg, rynkorna komma smygandes och har jag inte lite ont i knäna också? Undra om man kommer glida fram genom åren som på en räkmacka och plötsligt få en chock när man kollar i spegeln och upptäcker att håret är gråmelerat & permantentat eller kommer man växa i ullkappan innan man ens har hunnit våga köpa dom där lila Conversen? Än så länge är jag bara 21 men tid är relativt. Det kanske är som med min vän degen, att man jäser/åldras bättre under rätt förutsättningar.
Hmm hursa om jag inte ska skicka med min fästman lite penningar till Amerikat så att han kan köpa med de där galoscherna ändå? ;)
Summerfeeling
Ni vet den där känslan när en varm sommarbris fladdrar i klänningen.
Solen har aldrig varit så vacker och luften har aldrig doftat så gott av blommor & kärlek.
Samtidigt som man känner varenda grässtrå under fötterna har man aldrig svävat högre.
Det finns ingen annan tid än den som är nu, kvällen är för evigt och lyckan är total.
Hjärtat sjunger & själen dansar.
Har du känt den?
Love is in the air
Min lärare på högstadiet läste alltid en dikt av Karin Boye när våren närmade sig. Varje gång under de tre gångerna jag hörde henne läsa den dikten stod hon vänd mot fönstret och tittade ut på träden. Varje gång kände jag något speciellt. Alla andra suckade lite lätt när de förstod att det var dags för den årliga vår-dikten men för mig var det en magisk stund. Vet inte varför men det var som att varje ord borrade sig in och fastnade.
För mig handlar den om kärlek och rädslan för kärleken. Det är när vi vågar befria oss från våra rädslor som vi blir lyckliga och inser att det är för just kärleken som vi faktiskt lever. För att kunna vinna måste man våga satsa.
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan,
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller,
skälvande av ängslan tungt de hänger.
Klamrar sig vid kvisten, sväller, glider,
tyngden drar dem nedåt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad.
Svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra.
Svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar.
Glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden.
Känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Sense
Var dig själv.
Det finns redan så många andra.
Peace
Nu ska jag åka ut till stugan med mamma för att kratta och vårstäda.
e="text-align: center;">Jag tycker om att befinna mig i områden där luften är lätt som bomull och klar som vatten men där tycks den alltid vara aningens tät och svår genombruten. Men jag tror att ju mer man vistas i sådana områden desto mer klarnar det upp. Ett alltför stort moln av minnen kommer man aldrig igenom och skulle man ändå vara naiv att försöka är risken väldigt stor att man slutar som en vilsen själ. Möter man dom istället en i taget går det mycket enklare men dock tar det sin tid...
Fields of gold
Ibland önskar jag att vi levde som en stor flock får i en grön hage med massa gräs att äta och alltid tillsammans. När vi kommer för långt ifrån varandra föser en söt liten collie och oss samman igen. Ingen bryr sig om hur gräset ser ut på andra sidan för det gräset vi har är oslagbart. Ingen bryr sig om regn och snö för vi skyddar varandra med vårat mjuka ull. Ett liv i ren lycka, värme och kärlek! <3
Obsessed by time
Det finns så ofantligt MYCKET jag vill göra. Den senaste tiden har jag funderat över om min tid kommer räcka till?? Och i detta nu känns det som att jag inte gör någonting alls. Jag vill resa, stå 5895 meter över havet på Kilimanjaro och blicka ut över världen, jobba som barnsjuksköterska, bli ett med en strand någonstans tills mitt mörka hår blir ljust, gifta mig med min sambo på en kulle med vinden i håret, bli nedtrampad av gesäller i Kenya, lära mig köra bil i New York och sitta i en gränd i Nice och äta croissanter och brie tills jag spyr...
Detta inlägg är ett tecken på att jag behöver jobba lite så att jag får höra livet ur en annans perspektiv. Mitt jobb har alltid fått mig att bli lugn vad gäller min tidspress/-brist. Där är NUET det enda som finns. Ingen minns vad som hände igår och ingen vet vad det är för dag som kommer imorgon. Det är på något sätt det sättet att leva som ger liv åt uttrycket "livet är en fest". Och om man hela tiden gör det som känns rätt och bra just så tror jag att livet blir som allra bäst.
Friday I'm in love
God förmiddag!
Idag känns det bättre i ljumsken/höften :) Sitter i soffan framför Efter Tio med min Starbucksmugg i högsta hugg. Sahlene är där, ni vet hon som spelade Kerstin i Barnen i Bullerbyn. Det är inte ofta jag blir imponerad över artisters sätt att bjuda på sina djupare sidor men hon är en av få som verkar vara berikad med ett stort förråd av sunt förnuft. Jag tycker om att lyssna på människor som diskuterar de där små sakerna i livet som man ofta inte pratar om. De där små sakerna som gör oss till dom vi är men som man samtidigt förväntas hålla till sig själv. Varför man beter sig på ett visst sätt eller varför man tänker som man gör.
Är det mitt sätt att tänka och mitt handlande som gör mig till Johanna eller är det blicken i mina ögon? Finns det någon form av andligt väsen inom mig eller är min personlighet bara ett resultat av mina erfarenheter och min historia? Kan man kontrollera sina gränser eller är jag kapabel till precis vad som helst beroende på hur pressad jag blir? Hur stor makt har man i så fall egentligen över sig själv? Kan man visa/avslöja sitt JAG till 100%? Om så bara för en själv?... Skulle jag i så fall fortfarande vara Johanna i dens ögon jag avslöjar mig för eller faller respekten för en individ som inte har några hemligheter eller outforskade områden?
Nu ska jag duscha & sedan luncha med Elin! Trevlig helg :)
Domesday
Jag saknar lite att få gräva ner mig i ett ämne och leva i en bubbla flera dagar, kanske till och med veckor i sträck. Att leva sig in i industriella revolutionen eller slita håret av sig på grund av citronsyra-cykelns komplexitet kan ibland vara riktigt spännande. I ren desperation efter denna känsla av nördhet kan jag inte låta bli att fundera över alla katastrofer som skett den senaste tiden i vår omvärld. Jordbävningar har drabbat: Sumatra, Haiti, Chile, Mexico, Kina och nu står hela flygtrafiken stilla på grund av askmolnen från Eyjafjallajökulls vulkanutbrott på Island. (Förövrigt kan jag inte förstå hur man kan bosätta sig på en ö vars vulkaner har utbrott i snitt en gång var femte år). Men om vi ska hålla oss till ämnet så har ni nog redan listat ut var jag vill komma. 2012 -någon mer än jag som sett den filmen? Dålig som få men handlingens likhet med de senaste årens katastrofer ger mig rysningar. Några år innan 2012 drabbas världen av stora och ytterst omfattande jordbävningar och vulkanutbrott. Det är precis som att planeten slår tillbaka för allt ont som vi åstadkommit. Och när katastroferna når sitt kulmen år 2012 blir följden en global översvämning. Filmen visar också några arkeologiska tecken från stora kulturer som förutspått apokalypsen redan för flera tusen år sedan, tex. Mayaindianerna. Att den stora apokalypsen skulle infalla om knappt två år är ingenting jag befarar men den senaste tidens händelser har i alla fall fått mig att fundera. Fundera över jordens livlängd, dess hälsa och hur länge den kommer klara av människans livsstil som den ser ut idag. Att askmolnen från den isländska vulkanen, vars namn jag inte kan uttala, har stoppat stora delar av världens flygtrafik är förmodligen något våra barnbarn kommer tacka vulkan-gudarna för. Alla utsläpp som sparas in kanske ger oss ett par år till på denna jord innan den går i tusen bitar, exploderar, drunknar, brinner upp, torkar ut...vem vet?
The Quiz
Jobbat 7-13.30 & Gymmat 14-15
Har jag precis ätit lite mumsig tonfisk som mellanmål. Förbereder min rinnande näsa för träning igen imorgon och mer jobb i helgen :)
På morgonmötet strax innan sju imorse kom jag att tänka på vilken härlig arbetsplats jag har. ALLA hälsar på ALLA. ALLA vet vilka ALLA är och ALLA bryr sig om ALLA. Att starta arbetspasset, som idag, med en kvarts skrattande är få förunnat! Underbara kollegor och underbara boende som man bara vill ta med hem, helst adoptera på något sätt. Men jag tror Micke skulle tycka det var konstigt haha!
Frågan är om det kommer kännas likadant på min eventuellt nya arbetsplats? Om inte, är det i så fall värt det ändå tack vare en högre timlön? Alla vet ju att det vore oetiskt att ens jämföra OB-procenten mellan vården och den offentliga sektorn men å andra sidan är det ju inom vården jag kommer tillbringa större delen av mitt resterande liv. En trogen och lång verksamhet på en arbetsplats kan ju faktiskt ge större förtroende för en högre och fast tjänst i framtiden. Dessutom ger varje dag en djupare inblick i allt som rör människans väsen. Psykologi, vård, beteende, medicinering, planering, diagnostisering osv. Saker jag eventuellt kan ha nytta av under mina kommande studier. Jag har ju faktiskt stått ut med att vara timvikarie under hela hösten och snart halva våren nu. Snart sommar och då är det ju schemalagd tid som gäller.
Usch, svåra frågor här i livet. Men här finns inga rätt eller fel. Bara mer eller mindre gropiga vägar.
Så vi når varandra
Det är 15 minusgrader ute och träden är sådär frostigt vackra igen. Trots detta starka järngrepp som vintern tagit den här säsongen har min vårdepression redan börjat smyga sig på. Det är nog den undermentala vetskapen om att februari snart är slut och påsken analkas som hjärtat börjar slå hårdare. Inte starkare utan bara mer ont.
Jag hatar påsken.
Jesu korsfästelse och återuppståndelse. Vem bryr sig? I verkliga livet är det aldrig några som blir pånyttfödda ur sina gravar. Död och förruttnelse är realiteten. "En gång uppkommen ur jord och jord skall du åter vara" eller något sådant. Jag tycker det känns skönt att döden är så definitiv men samtidigt är det nog just det som skrämmer mig så. Det finns ingenting jag kan göra för att förändra det. Hur gärna jag än skulle vilja spola tillbaka tiden. Så att jag skulle kunna försöka liiiite till. Bara lite.
Det jag försöker intala mig själv är att det inte finns någonting att ångra, varken gjort eller ogjort. Men det är inte alls lätt. Den där dagen kommer komma ändå. När man vaknar av att telefonen ringer. Och då ångrar man allt lika mycket igen.
Det har snart gått 4 år och det enda vi kan göra är att minnas. Rent psykiskt är det nog jobbigare än att ångra men lättare när man vet att man aldrig kommer att glömma. Oftast vaknar minnena till liv av sig själva. Det är precis som att minnena kommet till mig när jag behöver dom som bäst. När jag är glad. För man ska försöka minnas tillbaka med glädje på allt det bra, kärleksfulla och goda. Allt annat kan gå ner i jorden. Idag minns jag alla felstavade lappar, den ugnstekta falukorven du aldrig hann äta, fågelholken vi byggde och när vi åkte skridskor runt Måsön. Ibland kommer det mindre bra minnen men oftast är det när jag tvingar mig själv att komma på något för att jag får panik över att jag inte minns. Men man kan ju aldrig glömma någonting så viktigt. Inte någon man älskar. Och när jag tänker på dig så är du inte längre så långt bort. Och jag tror att du hela tiden ser till så att vi har det bra. Att du har gjort den här fina vintern. Att du kommer göra en lika fin sommar. Och att du alltid kommer vara med oss.
Lost without you
Dagens försök att bygga lite muskler är över och keson ligger gött i magen :)
Tänker tillbaka på en kille som kom in på gymmet som jag aldrig sett förut. Han kom ensam och visste nog inte riktigt var han skulle ta vägen. Han kliade sig lite förvirrat i huvudet och satte sig ner i ett hörn. Det var som om hans självförtroende inte tillät något annat än att visuellt ta in rummet. Jag önskade att jag vore hans kompis så kunde vi träna ihop. Osäkerheten lös upp lokalen starkare än neon. Jag tycker i alla fall att det var ett bra första steg att gå dit. Bara gå in och kolla läget. Starkt jobbat! Blir bara lite besviken på världen och att vi i Sverige verkligen inte har en godkänd nivå på det allmänna civilkuraget. Vi är så bra på att tänka men vi agerar sällan i rädsla för att göra bort oss själva. Inte för jag tror att jag skulle kunna ha gjort en insats idag, det hade nog bara förvärrat saken. Som att stampa på hans integritet och sänka självförtroende ännu mer. Men ändå, någon av killarna kunde ju iaf bjuda in honom att vakta vid bänkpressen eller nåt sånt. Jaja... Jag kände mig bara så dålig som nonchalant fortsatte min rodd innan jag gick därifrån.
Nu ska jag laga smällkorv och makaroner till mig och min prins!
Don't worry - Be happy
Efter en helg av frukost på stan, jobb, filmkväll, fika och Wii och ännu mera jobb så har jag insett att det är guldkanterna i vardagen som utgör livskvalitén. Vem vill göra meningslösa och livsupprätthållande moment på rutin om inte njutning, glädje eller kärlek fanns?
Den här tankeslingan började gro idag under mina sista timmar på jobbet. Alla dagar räknas i livet men det är ju de små ögonblicken av lycka som gör livet värt att leva. När man har vandrat sin väg in på livets höst och slutet kan komma oberäkneligt och abrupt tycker jag att man borde vidga sina trångsynta sinnen. Sluta räkna kalorier, sluta titta på klockan, sluta färga håret osv... Kroppens fysiska förutsättningar har man ju redan begränsat. Det finns ingenting som man kan förbättra när man är över 60 år. Man kan bara försöka bibehålla det som en gång var. En sund ungdom ger en sund ålderdom och tvärtom. Därför tycker jag att man får sitta i soffan i nattsärken och titta på precis vilket TV-program man vill, dricka kaffe fastän klockan är sen och mumsa på en chokladbit fastän man får hål i tänderna. Det är man ju liksom värd!
Nu är ju jag bara dryga 20 så vad är då jag värd? Jo att fullt ut leva ett liv som gör att när jag når min kroppsliga höst så ska jag inte ångra någonting. Jag ska luta mig tillbaka, njuta av min mazarin, tänka tillbaka och minnas mitt liv som ett helt fantastiskt äventyr. Det är vad jag kallar livskvalité!
This planet Earth
Den här låten får mig att vilja sväva högt och blicka ner på jorden, liten som en studsboll. Men ack...jag går, bunden till jordens dragningskraft, fortfarande horisontellt.
Jag tänker faktiskt bäst, i jämförelse med min egna tankeprestationsförmåga, om jag
låtsas att jag befinner mig utanför jordens atmosfär. Det kanske låter lite geekigt men det är det inte. Jag tycker bara det är lättare att se allt ur ett perspektiv där man har total överblick. Då är det lättare att inte blockeras av småhinder utan
istället tänka stort och öppet. Oftast slutar det i hela också i mer positiva slutsatser än om jag själsligt befinner mig i en krympande grotta där man i ren panik lätt bara kan se drastiska lösningar som varken fungerar eller håller i längden. Så istället för att titta ut eller upp borde man titta ner. På alla och på sig själv. Inte "ner" i negativ bemärkelse utan överblickande nedåt. Då är det lättare att se ur andras perspektiv och stora sammanhang men också mycket lättare att se vart man själv går.
Final destination
Enligt denna sida kommer jag dö, 78 år gammal, i december 2066. Det är 56% risk att orsaken är cancer, 24% risk att det sker genom en bilolycka och 12% risk att jag dör av ensamhet. Det låter extremt tragiskt men tyvärr är det nog verklighet för många. Ensamhet kväver livskraften tills det inte finns någonting kvar värt att leva för. Och sanningen är ju att vi inte lever för oss själva utan för varandra och tack vare varandra, precis som alla andra flockdjur. Enligt testet har jag alltså 20 801 dagar kvar. Tänk om det är sant? Kommer min livsväg se annorlunda ut nu när jag vet att min sista dag inte kommer förräns om 56 år eller om jag istället lever varje dag som om den vore den sista? Eller bör jag helt enkelt, som jag gjort hittills, leva som jag känner och möta döden när stunden är inne? Ja livet är alldeles för kort och värdefullt för att inte leva i nuet! =)
Att våga är att bara mista marken för en stund. Men att inte våga något fast man vill, är att förlora sig själv och mer därtill. (Adolphson & Falk)
Att leva "rätt" betyder inte att du lever längre. Det känns bara så. (Klara Johansson)
Jingle bells
Uuuu vilken snygg julklapp jag hade klickat hem! På och av, fort ;)
Det känns toppen att endast köpa 4 julklappar i år och faktum är att jag bara skulle vilja ge bort saker utan att få något själv. Det känns så egoistiskt och bortskämt på något sätt. Plus att jag får lite ångest över hur vi västerlänningar konsumerar sönder jordens resurser medan miljontals barn svälter. Det är så patetiskt att man kan tro vi lever i ett Sims-spel där verkligen inte längre syns genom vår guldbelagda bubbla. Och ändå är jag och förmodligen du också, en varsin gubbe i spelet. Vi lever ju knappt våra liv IRL längre. Vi har våra bloggar, våra wow-figurer och facebook-images som talar om vilka vi är. Vi bygger upp en label för våran personlighet som om vi vore fabrikerade produkter. Gärna märkesprodukter, eller hur? Det är först på nyårsdagen vi vaknar upp och känner att vi verkligen lever. Ändå kommer 2010 avslutas på precis samma sätt som alla andra år, lika plastigt, lika överkonsumerat och naivt som vi fantiserat om när vi skördade våra Sims-trädgårdar och matade korna. Eller borde jag kalla det FarmVille? Konstigt nog bryr vi oss inte om våra riktiga kreaturer. IRL alltså. Men visst kan det vara bra att ha den världsvida webben ibland. Så att nyheterna om hur vi behandlar våra djur och vår jord kan ge oss en bitchslap i fejan någon gång då och då. Speciellt runt juletid så att vi får extra dåligt samvete över den griljerade skinkans tidigare livsöde.
Hm...tror jag tappa tråden lite. Just det! 4 julklappar var det....
Skänker en tanke av grön avund till sis som drar till Thailand ikväll över jul och nyår. Ha det så jävla gött! :)
Äter du gris i jul?
Tror ärligt jag ska bojkotta julskinkan i år, för mitt eget samvetes skull. Bönderna har sagt att om de ska ha råd att behandla grisarna på bästa möjliga sätt skulle kilopriset på julskinkan stiga till 400kr. Håller helt med om att priset borde höjas. Vem skulle inte betala mer om det garanterade att grisarna levt sitt korta liv på ett värdigt sätt? Det är ju en unik värdefull varelse som slaktas bara för att vi människor envisas med att det hör julen till. Tycker det är synd att det har blivit en sådan otäck massproduktion där grisarna inte längre ses som de djur de är utan som matvaror redan när de är små kultingar. Det borde ses som en ära att få äta en gris. En gris som man värderat högt och vårdat med omsorg. En fin delikatess och inte bara en slafs på limpan.
+
=
