Lucia 2013

Den här veckan startades med en riktig utmaning. Som en sprint upp för ett berg. Tack och lov har resten av veckan rullat i nedförsbacke och lagom till idag, på självaste lucia, drar vi ner på antalet platser pga. personalbrist. Idag har vi ätit schnitzel, dillkryddad potatis & coleslaw till middag och till efterrätt gjorde jag lakritspannacotta med hallon!  Because I'm worth it.
 





Sommaren är officiellt över

Nja inte på riktigt såklart men på jobbet i alla fall! Idag har urologen flyttat ned till sig och den vanliga bemanningen har återetablerats på avdelningen. Som grädde på moset har vi under två veckors tid även reducerat ned antalet platser till 18 (normalt är det 24 men under sommaren har det varit 28). Som ni förstår kändes det som att komma till en helt annan värld när jag loggade in idag. Dagens undersköterska var gudomlig och jag fick hela två kramar under passets gång, teamwork när det är som bäst! Nu är det två pass kvar innan jag äntligen har bockat av mina 8 arbetsdagar i rad utan ledigt. På fredag tar avdelningen och hoppar på räkbåten för en liten kickoff, längtar!!


Det är inte alltid så enkelt

Nu när sommarkaoset börjar lida mot sitt slut och man kan se att hoppet lyser om en något lugnare höst börjar också semesterfirarna komma tillbaka till vardagen. Igår och idag har jag varit team med en av dem, eller rättare sagt den som jag hittills inte fått någon vidare bra uppfattning om. Och efter dessa två dagar har jag tyvärr inte ändrat uppfattning. När man börjar närma sig pensionsåldern ska man väl åtminstone kunna prioritera ganska vettigt ändå? Tex. Tycker jag personligen att det är viktigare att hämta en patient från röntgen än att ta bilen för att köpa diskmedel till diskmaskinen i personalrummet. Att hon sen har en attityd gentemot patienterna som jag inte förespråkar, bara pratar om sig själv och dessutom prioriterar sina egna sysslor framför de delegeringar som jag ger är bara lite krydda på moset... Ibland är det inte lätt att vara tålmodig!


Att slippa ansvar

Idag när jag kom till jobbet stod jag inte överst på tavlan som skvallrar om vilket team man ska ingå i för dagen. Efter att ha läst rapport visade det sig att jag skulle gå som undersköterska eftersom den andra sköterskan hade jobbat kvällen innan och därför automatiskt blir rond-ansvarig sköterska dagen efter. Detta innebär att jag bara får ägna mig åt patienterna men samtidigt vara "syrra" när det behövs. Det var en helt fantastisk upplevelse att få göra jobbet utan att ha huvudansvaret! Till hösten och resten av året kommer upplägget tydligen vara så att man är två syrror och en uska per team under majoriteten av dagpassen. På kvällar & helger är man en syrra och en uska precis som vanligt. Idag fick jag alltså en försmak och som jag gillade det! Jag som trodde jag skulle få hjärtinfarkt innan jag blir 30 kan nog skjuta på det tills jag blir 35 iaf ;)


Avd.39 Johanna Sköterska!

Precis så har jag svarat i min egna telefon under dagen! Idag stod jag på helt egna ben för första gången, gissa om jag inte kunde sova inatt!? Idag har jag alltså rondat själv, lånat läkemedel från andra avdelningar, förberett en patient inför operation, verkställt läkemedel själv, tagit emot en patient från AVA, skickat en patient på mellannålsbiopsi, skickat en patient på ultraljud av gallan, skickat en patient på koloskopi, kontrollerat avdelningens akututrustning, haft mini-updates med mitt bästiga underskötersketeam, skickat hem en patient på permission, delegerat, prioriterat, skickat remisser och blivit avbruten typ 3511 gånger! Det bästa av allt är att dagen gick bra, att alla är nöjda & glada och att kvällen tyckte jag hade gjort mycket under dagen. Jag är lättad över att jag var i fas, faktiskt lite tidig, och att denna dag är över! Imorgon väntar ännu en dag och många framöver =)


En förmiddag på taket

Inte ett moln, så långt ögat kan nå, inte en droppe regn, på heela dan'! Eftersom det vankades en hektisk kväll på jobbet laddade jag mina batterier på taket i förmiddags. Fiskmåsarna njöt av solskenet och svävade bekymmersfria i skyn. Imorgon gör jag "helgens" sista pass innan jag åker ut till stugan för att andas skogsluft & återfå lugnet. Det har varit alltför mycket analgetika, inhalationer, blod & jour-ringandes på sistone...


Dagens utsikt

Framför denna vy med första parkett till helikopterplattan läste jag dagens morgonrapport. Himlen var strålande blå och lovade en vacker dag. Isolerad bakom sjukhusets vita väggar såg jag inte mer av dagens ljus förutom när en operationsmössa kom fladdrande genom luften utanför fönstret såhär 9 våningar upp. Stackars kirurg utan mössa.

Idag hade jag fyra härliga kvinnliga patienter i min flock, ett alldeles lagomt antal. I en utopisk värld borde inte en sjuksköterska ha fler än fyra patienter. Fler än så och man får inte den där djupa kontakten eller 100%-iga kollen som man helst av allt vill ha. Allt eftersom antalet ökar (upp till 10 om man har oflax) minskar uttrymmet för att ge patienterna & anhöriga "det där lilla extra". Det är dom dagarna, när det där lilla extra har fått plats som man inte kan sluta le på vägen hem!


Vem...vadå...jag?!

Kan fortfarande inte fatta att det är sant. Tänker fortfarande att någon behöver kontrollera mina läkemedel eller läsa mina journaltexter. Men å nej, nu är det på riktigt och det är världens bästa jobb!!


Första dagen som sjuksköterska!

Idag var det mitt första pass som sjuksköterska på kirurgen. Magkänslan ökade exponentiellt under dagen som startade med tanken "är det för sent att byta till Infektion?" och avslutades med "herregud vad glad jag är!". Det får jag nog lov att säga är ett bra betyg! Allt som får minus är det störda journalsystemet & läsrapporterna. Personalen, ronderna & lokalerna får plus! Nu är det sägen som gäller så att jag är pigg inför morgondagens första dagpass. Godnatt!


RSS 2.0