Alla möter vi våra hinder här i livet, av olika storlek och med olika resurser för att möta och ta oss igenom dom. Sorg och saknad är ett oerhört energikrävande trauma som kräver mängder av starka axlar att luta sig mot och tåmodiga öron som orkar lyssna på vad än för känslor som måste få namnges. Även om det bara är tystnaden i ett tomt rum som hör så kan det hjälpa att få säga alla de saker som man så gärna vill säga till den/de personer som fattas en. Utan kärleken till & från de människor som finns kvar i våran närhet skulle vi aldrig kunna skratta igen efter att ha förlorat kärleken från de personer som vi saknar. Det viktiga är att vi alltid kan känna kärlek TILL de som vi saknar. Vi älskar dom, dom hör oss och känner vår kärlek men vi måste acceptera att det kommer ta väldigt lång tid innan vi får träffa dom igen och uttrycka våra känslor personligen. För jag tror att vi möts en dag och att vi delat allt det som skett fastän vi befunnit oss på olika platser och i olika rum. Ibland, när man behöver känna att de förstår en, tror jag att de visar sin kärlek genom olika tecken och händelser. Kanske håller kvar bussen lite längre så att jag hinner med eller blåser bort molnet en stund så att solen får värma mig...